Om Blåsbogården

Min farmor hade en tvåa på Klockartorpet. Vi bodde några kilometer utanför stan och när jag och min bror skulle sova över hos henne började helgerna ofta på samma sätt. Farmor berättade stolt om köttet hon köpt på Carlströms. Hur fint det såg ut. Hur hon tänkt steka det. Pommes till. Pulverbea.

Men vi visste att det fanns en god chans att vi innan kvällen var slut ändå skulle sitta på McDonald's ute på Hälla med varsitt Happy Meal framför oss. Det krävdes bara lite lagom mycket tjat och fjäsk.

Farmor ställde sig ändå vid spisen. Hon visste att det brukade knacka på dörren framåt sex.

Där stod Bernt.

Farmors bror bodde några hus bort i en likadan lägenhet. Han saknade oftast både mat hemma och förmågan att göra något åt saken.

– Finns det en bit mat?

Sedan gled de svarta loaferskorna av i hallen. En grogg hälldes upp. En cigarett tändes. Kort därefter satt Bernt i soffan bredvid oss medan, den för oss, helt nya kanalen TV3 flimrade från teven.

Ibland var också Bosse där. Farmors särbo. Han rökte nästan oavbrutet. Händerna skakade. Huvudet också. Om det kom från cigaretterna, spriten eller åren i boxningsringen visste jag aldrig. Efter några groggar brukade skakningarna försvinna.

Då kom historierna.

Om när han sparrat med Ingo. Muskelminnet när huvudet snabbt undvek en imaginär högerkrok för att snabbt svara med två snabba smällar på motståndarens käke.

På lördagskvällarna spelade vi Bingolotto med Loket. Jag minns inte om jag faktiskt vann så ofta som jag tror att jag gjorde, men i mitt huvud vann jag alltid en hundring. Pengarna hamnade i ett litet skrin hos farmor. Dagen efter fick jag gå till kiosken på Klockartorpet och omsätta vinsten i Kinderägg.

Nätterna minns jag också. Hur jag vaknade och gick på toaletten. Hur jag kröp ner i soffan igen och hörde trafiken från Stockholmsvägen utanför. Hur blåljusen från lasarettet ibland blinkade över himlen.

Allt kändes märkligt tryggt.

Bernt är borta nu. Bosse också. Farmor finns kvar. Stockholmsvägen ligger där den alltid har legat.

När jag åker förbi tänker jag ibland på hur många lördagskvällar som ryms i ett vanligt flerfamiljshus på Klockartorpet. Groggar och cigaretter. Bingolotto och Kinderägg. Folk som knackade på för att få en tallrik mat.

Sådant som inte hamnar i historieböckerna. Men som är en stad.

 

Blåsbogården 2026

Blåsbogården är domkyrkan. BG Broström. Erik Hahr. Pandora och svandalsgranit. Det är Looptroop i hörlurarna en regntung novemberdag. Ett evigt konstverk. En slående kärlek i hjärtat. Bohnsacks frön i jorden.

Saker byggda för att stå kvar.

Blåsbogården är samlade intryck av livet i staden, uttryckta i design.

Det som började som ett slirig soloshow har blivit ett metallverk. Människor med olika erfarenheter men samma övertygelse: att det som växer ur staden också ska ge något tillbaka.

Därför har vi, i stadgar, slagit fast att överskott från Blåsbogården ska återinvesteras där livet faktiskt levs.

I stipendier.
I idrott.
I kultur.
I sådant som en dag kan hamna i historieböckerna.

En ny era. För 122 nya år.

MVH Blåsbogården
blasbogarden1904@gmail.com